. En liten pygmé med stora tankar .

Damn. Here we go again. Med hörlurar i öronen så det dunkar i hela huvudet trycker tårarna på. Men fan heller, de får stanna där inne. De förtjänar inte att komma ut.

Känner mig bara så sjukt ångerfull. Eller, fel ordval. Jag känner mig ledsen och som en svikare. Varför kan jag aldrig klara mig själv? Helvete att man alltid ska vara beroende av andra. Kan jag inte bara få känna mig vuxen och independent någon gång? Fuck, jag har tagit ett stort kliv framåt, men ändå känns det som två steg bakåt. Jag var ju på rätt spår, och så helt plötsligt låter jag mig slås tillbaka pga en liten skitgrej. Jag slås tillbaka med en så liten kraft att den i vanliga fall skulle ge mitt hår en vindpust, men som det är just nu så flyger jag fan iväg en kilometer. It knocks me out. Sjukt hur man kan bli så sårbar ibland, bara av en liten förändring. Sen helt plötsligt rinner bägaren över, och spricker. Allt går i kras. Crash boom bang.

Jag tror det värsta är att jag lägger så mycket på E. Kan liksom inte ringa och gråta till mamma nu. Nope, här står jag i ett främmande land och vill inget hellre än att krama någon som varit med mig igenom det här förut, men icke. Jag måste bita ihop, för hennes skull. Fan, hon har väl sina egna problem. Söta lilla E, vad vore ketchup utan senap?

Tiran är iallafall på väg bort. Äntligen, inte en sekund för tidigt. Underligt att folk stirrar.

Fuck it. Nu ska jag ta vara på tiden här i Holland och njuta av tre månader som aldrig förr. Nu är det holländsk reklam på Spotify. Fantastiskt.








Hjärtat saknar dig, men hjärnan säger att jag inte ska göra det. Heart or brain?