. En liten pygmé med stora tankar .

Om du inte vill läsa depp, stick.
Fair warning.

För tio år sedan ville jag bli prinsessa, bo i slott och ha tusen egna hästar och lika många hundar och katter.
För fem år sedan visste jag att det inte var möjligt, utan nöjde mig om jag som stor fick må som en prinsessa, bo i egen lägenhet och ha ett trivsamt, välbetalt arbete. Det var en självklarhet att ha Zingo kvar, och allt jag önskade mig var en hund.
Idag har jag insett att jag står stilla. Jag kommer ingenstans i livet, utan står och trampar. Jag flyttar, men står kvar på samma ruta. Har jag ens ork att komma ifrån rutan? Klarar jag det? Vart vill jag?

Jo, jag vill till ett ställe där jag känner mig fri. Där jag känner mig som en prinsessa, där mitt hem känns som ett slott. Där jag kan leva med mina älskade djur, där vi kan vara lyckliga.

Jag har gett upp så mycket, och ibland funderar jag på om det var värt det.

Jag vet inte vad jag ska skriva för att förklara. Men jag vet inte om någon vill förstå heller.

Jag trivs bra på mitt jobb nu. Jag har det bra, jag har verkligen varit med om värre. Vad jag menar med allt är att jag borde, när jag är klar här, ta tag i mitt liv. På riktigt. Jag tänker inte plugga, det kan jag garantera, för jag funkar inte som pluggis. Jag tänker göra min tid här i lugn och ro, sedan tänker jag börja om på nytt. För den här rutan jag står på blir bara mindre och mindre, jag är så nära att falla av den.