And i owe it all to you

Asså shiiiieeet. Hur roligt var inte Hengelo då?

Vi åkte in runt 2230 nånting, började då aftonen på Twee Wezen, ett ställe jag hört ska vara rätt populärt. Det var stort, mycket folk, men lite mer förfestställe än utgång/dansa/träffa folk så vi beslutade att dra vidare. Vinet var faktiskt inte så gott där heller.
Jag tog mod till mig och frågade servitrisen Aladdin var man skulle gå om man vill dansa, han log och sa Rootie Tootie, come with me! Jaha tänkte vi, han ledde oss bak mot köket, in i en konstig gång, och plötsligt var vi inne på en annan krog, fast på samma ställe.

Vi insåg snabbt att det inte var ett ställe för oss, då det till 90 % bestod av 16-åriga bratboys hängandes på ett dansgolv lika stort som mitt toalettlock. Efter många om och men lyckades vi ta oss ut från stället, och gick vidare i jakten på lyckans dansgolv.

Vi hade vid det här laget ingen aning om var i staden vi befann oss, fär där vi gick in på Twee Wezen var definitivt inte samma ställe som vi kom ut på.

Vi frågade iallafall två trevliga kvinnor var man kunde dansa, och de svarade Merlijn och visade oss dit. De fårgade även vad vi irländare gjorde i Holland.

Merlijn var inte mycket att hänga i julgranen kan jag lova. Inte den delen vi hamnade i iallfall. Zebraväggar, konstig belysning och allmänt konstigt. Vi hällde i oss varsitt glas vin och drog vidare.

Det var då vi fann ungdomens källa. Lyckans dansgolv. Himlen för oss. The three musketeers. Adrenalinet pumpade då vi kom in i den lilla, hemtrevliga, inrökta lokalen där alla log, jackor hängde lite här och var och alkoholen flödade.

Dansgolvet var lika hett som en majbrasa. Underbara människor, underbart tryck, underbart sällskap och underbara shots, man my night was good! Musiken var väldigt.. Varierande?! Det spelades allt, från slemmig julmusik till tysk barnpop till trance. You name it, they play it.

I baren fanns tre alternativ; redbull vodka, öl eller shots. Men det räckte för oss.

Klockan 03.45 spelades sista låten, vi letade reda på jackorna och gick ut i kylan för att hitta bilen. Vi lyckades, och klockan 04.30 la jag huvudet på kudden, med ett stort leende på läpparna.

Ett leende som förövrigt suddades ut illa kvickt när klockan ringde 06.20 och det var dags att jobba.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0