So far, so good?!
2010 har varit ett händelserikt, lärorikt och prövande år. Jag har fått pusha mig själv till gränsen så mycket, att jag ibland hängt på kanten. Men det är väl det livet går ut på? Testa gränser och utmana sig själv? Allt handlar om hur mycket man vågar, vill och kan lära sig.
Jag vågade. Jag ville. Jag lärde mig. Men nu tog det inte slut där. Jag har mötts av hinder stora som höghus. Jag har sett mig själv sjunka djupare och djupare. Jag har känt hur mina ben inte bär längre. Men då har jag vågat lite till. Tagit ett steg närmare kanten, bara för att tänja på gränsen liiite till, och upptäckt att där vid kanten står de fantastiska människorna i min närhet. De står där och backar mig bort från kanten.
2010 har varit givande. 2010 har gett mig kunskap om mig själv. 2010 har gett mig styrkan att visa vem jag är, och vart jag är på väg. Styrkan att vandra vägen uppåt. Upp mot toppen av livet, där man är som lyckligast. Jag vet nu att jag kan. Jag är bra. Jag litar på mig själv, och min egen kapacitet. Jag kan.
Året har visat mig nya sidor på fyrkanten. Man måste se saker ur olika vinklar, vrida och vända på problemen för att hitta den bästa lösningen. Jag har vänt ut-och-in på mig själv i tron att problemet var omöjligt, men så plötsligt, när jag vänt på saken och lyssnat på så många olika åsikter från alla möjliga, då plötsligt löser det sig. Som den mest simpla saken.
2010 har gett mig nya vänner, nya upplevelser och nya minnen. Vänner och minnen för livet. Jag har funnit de mest fantastiska människorna, jag har upplevt de mest fantastiska saker. Jag har upptäckt att en kväll i en kall lastbil kan ge mig så mycket mer än en kväll på krogen. Jag har lärt mig uppskatta alla fina stunder med hästarna, de där små stunderna som bara jag vet vad de betyder för mig. De där stunderna som är så viktiga för att förstå att det är värt att gå upp 0600 i -25 grader, för plötsligt kommer en sån där stund, och den stunden vill jag inte missa för något annat i livet.
Jag har förlorat också. Jag har tappat tron på rättvisan, hur kan den finnas om något kan vara så orättvist? Jag har förlorat förr så nära vänner. Jag hoppas hitta tillbaka en vacker dag, men 2010 har jag förlorat. Ett års vänskap, som aldrig kan ersättas. Det var aldrig min mening att offra något så vackert, men då krafterna har sinat, så har de fått ransoneras ut. Dåligt av mig, men annars hade jag inte suttit här. Jag ångrar mycket, jag har dåligt samvete, vilket betyder att jag kommer försöka reparera. Jag ska reparera så fort jag kan dela ut mycket kraft igen. Men just nu är jag trött. All kraft går till samma ställe nu, men snart ska jag samla ny kraft, nytt hopp och försöka klistra ihop en bruten relation.
Jag vågade. Jag ville. Jag lärde mig. Men nu tog det inte slut där. Jag har mötts av hinder stora som höghus. Jag har sett mig själv sjunka djupare och djupare. Jag har känt hur mina ben inte bär längre. Men då har jag vågat lite till. Tagit ett steg närmare kanten, bara för att tänja på gränsen liiite till, och upptäckt att där vid kanten står de fantastiska människorna i min närhet. De står där och backar mig bort från kanten.
2010 har varit givande. 2010 har gett mig kunskap om mig själv. 2010 har gett mig styrkan att visa vem jag är, och vart jag är på väg. Styrkan att vandra vägen uppåt. Upp mot toppen av livet, där man är som lyckligast. Jag vet nu att jag kan. Jag är bra. Jag litar på mig själv, och min egen kapacitet. Jag kan.
Året har visat mig nya sidor på fyrkanten. Man måste se saker ur olika vinklar, vrida och vända på problemen för att hitta den bästa lösningen. Jag har vänt ut-och-in på mig själv i tron att problemet var omöjligt, men så plötsligt, när jag vänt på saken och lyssnat på så många olika åsikter från alla möjliga, då plötsligt löser det sig. Som den mest simpla saken.
2010 har gett mig nya vänner, nya upplevelser och nya minnen. Vänner och minnen för livet. Jag har funnit de mest fantastiska människorna, jag har upplevt de mest fantastiska saker. Jag har upptäckt att en kväll i en kall lastbil kan ge mig så mycket mer än en kväll på krogen. Jag har lärt mig uppskatta alla fina stunder med hästarna, de där små stunderna som bara jag vet vad de betyder för mig. De där stunderna som är så viktiga för att förstå att det är värt att gå upp 0600 i -25 grader, för plötsligt kommer en sån där stund, och den stunden vill jag inte missa för något annat i livet.
Jag har förlorat också. Jag har tappat tron på rättvisan, hur kan den finnas om något kan vara så orättvist? Jag har förlorat förr så nära vänner. Jag hoppas hitta tillbaka en vacker dag, men 2010 har jag förlorat. Ett års vänskap, som aldrig kan ersättas. Det var aldrig min mening att offra något så vackert, men då krafterna har sinat, så har de fått ransoneras ut. Dåligt av mig, men annars hade jag inte suttit här. Jag ångrar mycket, jag har dåligt samvete, vilket betyder att jag kommer försöka reparera. Jag ska reparera så fort jag kan dela ut mycket kraft igen. Men just nu är jag trött. All kraft går till samma ställe nu, men snart ska jag samla ny kraft, nytt hopp och försöka klistra ihop en bruten relation.
Kommentarer
Trackback
