. En liten pygmé med stora tankar .

Jag skulle kunna skriva om en jättetrevlig helg/födelsedag, och hur bra det gått för mig idag, men jag tänker inte göra det. Jag måste skriva av mig lite. Allt kommer säkert bli virrigt och låta konstigt, men döm mig inte. Döm inte mina tankar, känslor och rädslor. För en dag står ni själva i såna här tankar, och det är så svårt att ta sig ur dem. Så fruktansvärt svårt, tankarna sitter liksom fast som tuggummi i håret. Det är så svårt att klippa bort håret för att bli av med tuggummitanken, och det kommer ta tid för mig, för alla dessa tankar bildar ett jättetuggummi.

Jag mailade moster idag. Min älskade, vackra, underbara moster Yvonne. Det finns inte nog med fina ord för att beskriva henne. Hon är så stark, så villig att kämpa. Hon finns alltid, alltid här för mig, om det är några problem, eller om jag helt enkelt behöver prata. Jag vill inget hellre än att prata med henne varje gång jag har problem, men jag kan inte. Jag vill inte belasta henne med mina problem, för jag är så medveten om hennes egna hinder på hennes väg genom livet.
Jag vill riva alla hennes hinder. Jag vill slå hindrena i små, små bitar så allt hon behöver göra är att ta ett lite längre kliv över dem, inte klättra över dem. Men jag kan inte. Ingen kan, vi kan bara hjälpa henne. Vi kan bara finnas där, och putta på. Låta henne kliva på våra axlar, för att hon ska komma lite längre upp, och slutligen ta sig över.

Jag vill så gärna hälsa på Yvonne. Jag vill träffa henne, se hennes glada, något bekymrade leende. Men jag kan inte. jag är så rädd för att se sanningen i vitögat. Yvonne kämpar. Hon slåss mot halva jordens alla sjukdomar. Och hon vinner fighterna. Men hur många fighter orkar man, innan man faller?

Fall inte, vackra, godhjärtade, stöttande, pålitliga  Yvonne. Fall inte, för faller du, så fan faller jag.