Road Wars / bloggläsning

Först och främst. Erik vann Idol. Grattis till honom. Undra om det var planerat att hans flickvän skulle komma upp på scenen med tårarna hängandes som ett par gamla dammiga gardiner bakom ögonlocken? Personligen gillade jag Calle bättre, men om jag inte minns fel brukar det gå bra för tvåan också i framtiden.

Sitter och smågluttar på Road Wars, förjävla underhållande program. Huliganer, ickeblåsande fyllon och arga flickvänner verkar höra till vardagen för poliser. De måste ha så många historier att diskutera runt det munkfyllda bordet på kafferasterna. Hunden snarkar och jag småflinar åt nissar i oförsäkrade bilar som får gå hem och senare hämta bilen på skroten.

Samtidigt som jag har ett öga på TVn ( som förövrigt fortfarande står på golvet ) så snurrar jag runt i bloggvimlet. Hittar bloggar som jag läser två inlägg av och sedan tröttnar, sen hittar jag såna guldklimpar som jag inte kan sluta läsa. Idag hittade jag en sån, och jag tycker alla borde gå in och läsa den. Humor blandat med allvar, det bästa av två världar kan man nästan kalla det.

http://12steg.blogspot.com/

Nu till en helt annan sak. Tequila var dum idag. Hur mycket jag än älskar min underbara hund så har hon gjort mig så tankspridd att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag vill inte skriva allt här i bloggen, men det känns lite som jag målar fan på väggen, men det är Tequila som håller i pennan. Jag vill inte lämna bort henne ett år. Jag vill inte sälja henne, aldrig någonsin. Men jag kan inte tacka nej. Det går inte, för då är jag dummare än tåget. Men hur mycket ska jag offra? Om ett år kommer allt vara annorlunda. Men 12 månader är sjuukt lång tid utan henne. Jag menar, på marken var hon borta i tre dagar och att vara hemma utan henne var så tomt. Det kändes som att hela hemmet ekade bara för att min fina prinsessa inte var hemma.
12 månader. 365 dagar, +/- någon dag. Jättemånga timmar. Utan världens finaste hund, hur skulle det gå? Jag vet att jag kan låta barnslig, men vi sitter ju ihop nu. Jag ska inte sticka under stol med att det är skönt att vara "ledig" ibland, typ när jag åker bort och så, men att vara "hemma" utan henne, det går ju inte.

Rynkorna i pannan blir bara djupare och djupare. Snart kan jag inte titta uppåt när det regnar, för då ramlar jag baklänges.

kärlek

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0