. En liten pygmé med stora tankar .

Nu är det snart en vecka sedan min prins flyttade in.
Detta är vad han har lärt sig:
Ett nej är alltid ett nej.
Katter är inte snälla att leka hårt med.
Jag är lättövertalad när det gäller mat/godis.
Stallet är ett roligt ställe.
Jag vinner alltid.
Grannarna får faktiskt komma hem senare än 2100, utan att man skäller ut dem.
Detta är vad jag har lärt mig:
Män tar stor plats i sängen, hur stor sängen än är.
Jag är alldeles för snäll.
Jag ser verkligen mina katter som mina barn.
EU är skittråkigt att läsa om.
Grannarna får faktiskt inte borra i väggen efter 2300.
Jag älskar J.

Imorgon ska jag ha prov. Jag skojar inte om det är typ 3 år sen jag hade det. Minst. Inte kan jag skiten heller, men får jag godkänt så är jag nöjd. Man ska inte ha för höga krav på sig själv!

Mamma har fyllt år, moster har fyllt, Jossan (x2) har fyllt, Sven har fyllt, Cissi har fyllt och Elin har fyllt.

Cassie har inte fölat, men vi väntar...


Det har varit en händelsefull vecka nu när jag tänker efter. En väldigt nära släkting har varit fruktansvärt sjuk, och det har slagit hårt. Tårarna vägrade komma ut, istället byggs de upp, och helt plötsligt släpper kroppen ut dem, likt en dammlucka som öppnas helt och hållet. Det kan komma när som helst, var som helst. Jag går bara och väntar.

Det är när det händer såna här saker som jag är evigt tacksam att jag har mina riktiga vänner. De jag vet att de alltid  finns för mig, de som torkar mina tårar när saker händer, och de som jag kan lita på till 110 % .
På senare tid har jag börjat fundera på vilka dessa verkligen är. Vissa vet jag precis vart jag har, andra inte.
Om jag vet att du mår dåligt, nog fan hör jag av mig. Ett SMS hade räckt. Men nu tvivlar jag på dig, och det gör ont.

Will there be a happy ending? Some may say yes, some may say no. I doubt it.